Utskrivna

Nu är vi utskrivna från sjukhuset och ska försöka rodda detta själv här hemma minst 5 veckor till.

Oliver är en riktig lite hjälte och står ut med situationen väldigt bra men ibland ta smärta över och han blir ledsen,vilket är fullt förståeligt.

Vi gör allt vad vi kan för att Oliver ska få göra så mycket av det han har kunnat göra innan han opererades, vilket tyvärr inte är så mycket. Att äta själv och slippa bli matad som vi fick göra på sjukhuset är en av dom sakerna  han kan göra själv.  Bara en sån sak att kunna sitta i köket med oss och äta ansåg jag vara viktigt men också att just få möjligheten att äta själv är viktig.

Han måste ju få känna sig kompetent i denna situation som måste vara så frustrerande för honom i att inte kunna röra sig som han brukar. Bordet till rullstolen var ingen självklarhet från sjukvårdens sida och inte heller band så han sitter fast i rullstolen vid bilfärd eller när vi lyfter rullstolen med honom i så det fick vi fråga om det fanns att få låna.

Han vaknar ju till och med på natten i frustration av att inte kunna vända sig i sömnen som han annars gör. Jag lider verkligen med honom och tycker att han sköter detta fantastiskt duktigt.

Alicia har också sköt sig sååå duktigt under hela Olivers sjukhusvistelse. Hon har varit så orolig för honom och gjort allt för att han ska skratta och vara glad när han varit ledsen och hon varit med på sjukhuset. Hon har nog känt att både jag och Mathias har varit trötta och sköt sig jättebra utan att det har skapat några större konflikter när hon varit hemma med bara en av oss.

Hon har visat sig vara väldigt mogen och osjälvisk för sin ålder flera gånger och jag är stolt över henne. Nu blir ju allt fokus på Oliver eftersom vi måste vara två när det gäller allt med honom. Det är bara kortare stunder som man kan vara en man med honom. 

Oliver måste lägesändras efter några timmar för att inte få trycksår. Så några timmar på rygg sen får man byta till magen och på dagen sitta i rullstollen ett tag. Vissa gånger får man ju ändra oftare om han får ont så mycket är ju upp till honom.

Att byta blöja har till och med blivit ett två mans jobb och jag känner mig så otillräcklig hela tiden eftersom jag är ju inte en sån människa som brukar be om hjälp men nu måste vi ju vara två.

Ja vi får ju helt enkelt ta dag för dag och se hur allt ter sig.