Den starkaste människan jag vet och känner är denna fantastiska lilla kille, efter denna massiva operation gnäller han mindre än vad vissa vuxna gör bara det får en fis på tvären.
Jag vet flera vuxna som kan sitta och klaga på att deras liv är så jobbigt och hur det är jobbigt att låtsas vara stark hela tiden för att deras liv kanske inte ser ut som dom vill eller tänkt att det ska.
Gissar på att det är ett behov av att synas och få sympati och bitterhet vilket i sej är väldigt sorligt.
Jag ska inte sticka under stolen med att jag tycker hela denna situationen är så jävla jobbig och flera gånger gråtit men jag tycker inte synd om mig själv utan jag tycker synd om Oliver. Han om någon ska få var den som tycker synd om sig själv och ska få tycka detta är jobbig.
Att inte ha full förståelse för vad som händer och bara finna sig i situationen och lita på mig och Mathias som funnits där och tröstat ser jag som otroligt starkt och modigt och känner mig då också stolt som mamma att jag lyckats med min fina prins att han har så stor tillit till oss. Jag förstår ju så klart att alla har olika gränser för hur mycket man orkar och att allting är relativt utifrån person , men jag tycker ändå att då kan de fan försöka se det från exempelvis en 6årings syn som fått sitt bäckenben kapat på tre ställen och lårbenet kapat och roterar 25 grader så är livet kanske inte så jäkla jobbig så man måste gnälla så mycket.
Jag vet att dessa människor har svårt att se från andras perspektiv än sitt eget men jag tror fullt på Karma att det kommer och biter dom i baken senare!!
Hoppas ni njuter av sommarvärmen, kram på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar