Ja Nu startar jag om från början och kommer skriva vad jag tycker, kan inte folk ta det så trist för dom. Detta är mitt liv och jag styr själv över mitt liv och vad jag tycker.
Han valde att komma till oss den 3:e April 01:37 på natten.
Allting gick väldigt fort.
Jag fick min första värk 00:00 och hade 10 minuter mellan värkarna fram tills 00:30
när då reser mig ur sängen för att gå upp så går vattnet.....
Då var det dax att ringa till svågern som skulle komma och vara barnvakt till Alicia.
Vi Skulle köra till östra och värkarna var riktigt långa och intensiva i bilen så jag kände att han var på väg.
Väl framme vid förlossningen stannar vi precis utanför ingången och Mathias ska släppa av mig och parkera bilen, så känner jag att Mathias måste följa mig upp för jag kan knappt gå så ont jag har.
Mathias låser då bilen och följer med mig upp..... utanför specialförlossningen så lägger jag mig på alla fyra och säger till Mathias att nu kommer han, barnmorskan trodde nog inte riktigt på mig när jag sa det för dom ville ha upp mig i en rullstol och var väldigt lugn (kan tilllägga att det var jag inte road av i just det ögonblicket, tyckte hon var lite dryg då).
Jag kom iaf upp i rullstolen och kom in på ett rum och väl vid sängen så sliter dom ner mina byxor och får upp mig i sängen när Mathias så komiskt säger" Jag MÅSTE ner och parkera bilen för jag får inte stå vid dörren" Då säger barnmorska kallt att det ska du INTE för huvudet är på väg ut nu... får du böter så fixar det sig.... Så 5 minuter efter inskrivning på förlossningen och 2½ krystvärk senare så var han här:)
Men inte nog med att han ville ut fort så hade han lite svårt att syresätta kroppen så dom sprang i väg med honom och jag hade smått panik.... Efter en halvtimme så kom Mathias tillbax med honom och lyckan var fullständig, för en stund:( Han var inte riktigt i den formen en nyfödd skulle vara då han var lite slapp i kroppen vilket vi trodde lite var för att han kom så fort och inte hade fått tid att ta igen sig riktig men barnmorskan kom in efter en stund och tyckte att en läkare skulle titta på honom bara för att vara säkra.
Vi fick chansen att mysa med vår lilla prins en stund till när barnläkare kommer in och väldigt klumpigt utan att ens hälsa på oss eller något innan slänger ur sig " Ja ni ser väl att han har tecken på Down syndrom så vi ska bara undersöka lite här" Och chocktillstånd kan vi inte annat än att bara stå med våra munnar öppna och se hur han drar och sliter i vår lilla skatt när läkaren säger att det måste tas fler prover eftersom en infektion misstänks
Så oroligt följer vi med upp på"neo" för prover och dom börjar sätta en massa nålar i huvudet för att ta blod och det visar sig då att han har en infektion i kroppen så dom måste sätta in antibiotika... sen var andningen ansträng så dom dessutom fick sätta in syrgas för att han skulle andas ordentligt.
Några dagar av gråt och oro över vad som väntade oss när vi väntade på att kromosomresultatet
skulle komma tillbaka, kändes som en evighet.
När väl resultatet kom att vi hade fått en pojke med en liten extra kärlekskromosom
så fick vi försöka släppa det för att kunna fokusera på att få honom frisk och levande med oss hem.
Jag släppte det inte riktigt direkt utan hade många tankar och funderingar som kom när jag satt där själv på sjukhuset med min lilla skatt som låg i sin sjukhussäng med sladdar och slangar överallt.
Han kommer ju aldrig att flytta hemmifrån som Alicia, Kommer han att ens kunna prata??
Frågorna var många och jag hade tid att känna ångest och grubbla eftersom jag var på sjukhuset och mathias var tvungen att ta hela lasset med Alicia hemma, den tiden var riktigt jobbig att inte ha någon nära som kunde komma upp och bara prata med.
Jag fick tips bara några dagar efter att Oliver föddes om en Facebook grupp För föräldrar till barn med Down syndrom och jag anmälde mig direkt som medlem där för att kanske
få lite råd och förståelse för vad som väntade oss med ett liv med vår lilla skatt.
Endast 4 dagar gammal var Oliver när jag presenterade honom och oss för vår kommande skara bekanta som jag inte trodde skulle få så stor betydelse.
Med denna bild och en liten presentation av oss började jag min resa i vår nya värld med det lilla extra.
Nästan genast hade jag fått mina första kommentarer och grät precis som jag gör nu när jag skriver.
(Det var en så jobbig tid att jag någonstans inte hunnit bearbeta den tiden riktigt)
Dom skrev ju Grattis och lyckoönskade mig till ett litet mirakel och en början på en annorlunda livsresa, det var precis det jag behövde höra när jag satt där på sjukhuset i min ensamhet och grubbla om hur livet kommet att bli, jag hade ju av några närstående inte fått något grattis ens, utan till och med kommentaren" Gumman , jag är så ledsen för din skull" .
Tror väl kanske att närstående såg det jag själv såg utav rädsla för det okända och därav bortfall av grattis eller andra tråkiga kommentarer.
Dom i gruppen har varit ett fantastiskt stöd och vet ju precis vad jag går igenom när jag har låga dagar,osjälviska, underbara människor som finns där trots att avståndet kan vara 50 mil.
Tänk.... dom visste att även om det inte blev som vi tänkt oss så blir det bra i alla fall.
Tack till alla i underbara downsbarn gruppen för att ni finns,Ni är alla guld värda!!
Så det var en lång tid vi varit på sjukhuset och man har gråtit floder och oroat sig för hur han har mått och hur allt skulle sluta, och Mathias har varit med Alicia hemma som också har haft det väldigt jobbigt eftersom allt varit upp och ner och vi varit kvar här:(
efter 13 långa dagar på sjukhuset fick vi komma hem utan tillbehör som syrgastub och pox
Det var helt underbart att få åka hem och bli en hel Familj igen:)
då kom början på vår resa på riktigt :)
Orkade ni hänga kvar och läsa för detta blev ett långt inlägg men nu har ni också fått en inblick från börjar
Underbart skrivet!!!
SvaraRadera