Kvällstankar

Gokväll på er!

Lite tankar så här på kvällskvisten när jag tittat på Heja Sverige som började på tv4 i dag.

Tv4 följer människor som ska vara med i special olympics för Sverige.

 När jag satt och titta på detta så fick jag en så varm känsla och tårar i ögonen. 

Rädslan för alla hemska människor som är elaka , stirrar och som tycker att denna fantastiska prins som jag fått äran att vara mamma till  är av lägre stående rang på "människoskalan" för att han har en diagnos och ett funktionshinder försvinner ur tankarna för en liten stund . 

Sån värme och glädje dom visade var så härligt att se och att dom var bland människor som verkligen ser dom för de dom är, Fantastiska människor!!!! 

Vår prins kom till världen och fick börja med att kämpa för sitt liv, nu fortsätter jag och Mathias att kämpa för att han ska kunna få ett  liv som är lika värdigt  precis som alla andra barn och människor har rätt till.

En mammas önskan (för dom flesta skulle jag tro) är väl att ens barn ska få vara friskt och må bra  ha vänner och inte vara utsatt för några hemskheter på något sätt!

Detta önskar jag  båda mina barn och bonusdotter men för Oliver är ju inte detta en självklarhet i vårat samhälle i dag tyvärr.

Vi som föräldrar till barn med funktionshinder behöver tyvärr oftast slåss för att våra barn ska få det dom har rätt till enligt lag. Vi måste slåss mot alla fördomar som finns i vårt samhälle för man får absolut inte sticka ut utanför normen och vara annorlunda. 

Denna fantastiska pojke har fått oss att se livet från ett helt annat perspektiv än tidigare.

 Ja livet är jobbigt så in i helvete varje dag och man kämpar, men det är inte  han som är jobbig utan allt runt om i samhället och all byråkrati som tar så mycket energi från en.

  Oliver har två systrar som han har ofantlig kärlek till och dom till honom och jag är glad att han har äldre syskon som kan vägleda honom genom livet. 

Hans liv består av många uppförsbackar och vi tar oss upp för dom med massor av kärlek och massor av beslutsamhet.

 Dom dagar jag bryter ihop för att orken att kämpa är slut så tittar jag in i hans klara blå  ögon och lågan tänds igen.

Jag älskar min son och skulle aldrig vilja ta bort hans diagnos för det gör honom till den han är men jag skulle vilja göra vårt samhälle lite mjukare.

Han är en människa och han heter Oliver han är inte sin diagnos

Mina barn är det finaste jag gjort och är så fruktansvärt stolt att 

dom är mina.

Kram på er!!