Tiden försvinner ju så fort på dagarna så man knappt hinner med .
Klart man har alla små guldkorn i vardagen men har inte haft verken tid eller ork att uppdatera er riktigt.
Jag hade för några veckor sen en riktigt obehaglig upplevelse som jag inte vill få igen.
Jag fick åka ambulans till hjärtintensiven för hjärtflimmer!!!
Jag satt med mina klasskamrater ut vid skolan och åt en sallad till lunch innan vi skulle sätta oss i föreläsningar för dagen . På väg till föreläsningen så fick jag lite hjärtklappning som man kan få ibland när man är stressad och så försvinner det igen efter någon minut ....Trodde jag!
Jag satte mig på föreläsningen och trodde det skulle försvinna men när jag efter 25 minuter fortfarande kunde känna mitt hjärta dunka i ryggstödet på föreläsningsstolen så skickade jag ett meddelande till Mathias och berättade att jag hade hjärtklappning som höll i sig. Jag fick rätt snabbt tillbaka att han tyckte jag skulle ta mig till närmaste vårdcentral och göra ett EKG.
Jag är ju som jag är och ser till mig själv sist och tyckte att jag skulle vänta ut det så jag inte missa föreläsningen så jag skyller lite på att jag ändå inte hittar så bra här i Göteborg så jag struntar i det. Ja vi skickar fram och tillbaka till varandra en bra stund och mitt fokus på föreläsningen det hade jag tappat för länge sen och vid 45 minuter av hjärtklappning så fick jag ge med mig för då började jag på allvar bli rädd eftersom det inte gick över.
Tog mig till närmsta vårdcentral som inte alls var långt från skolan och fick en akuttid och fick vänta ca 45 minuten innan jag kom in.
Väl inne blev det 20 frågor och pulsen blev tagen och sköterska konstaterade att jag hade väldigt snabb puls. Så klart att med min tur så bara för att vårdcentralerna inte har så många EKG maskiner och använder dom sällan så hade det precis innan mig kommit in en äldre dam som också behövde ett akut EKG så då fick ju jag lägga mig på vänt tills maskinen var ledig.
Jag blev uppkopplad till en annan maskin en så kallad POX maskin som mäter syresättningen i blodet och som också har hjärtfrekvensen så dom kunde ha med exakt koll på mitt hjärta medans jag vänta.
Ja den började larma så fort jag fick klämman på fingret. Syresättningen var på 100 % så toppen men hjärtat klappade lite väl fort. En vuxen människas vilopuls ska ligga mellan 60- 70 slag per minut men min vilopuls var på 180 slag per minut och dessutom ökande..... Kan säga att sköterska försvann snabbt från rummet och hämtade läkaren som direkt sa till om ett byte på mig och den gamla damen så dom kunde ta mitt EKG.
När jag kopplades till maskinen så säger läkaren att det blir ambulans in till Sahlgrenska eftersom jag är så pass ung så detta måste ses över direkt. Tårarna började brännan innanför ögonlocken och detta var ju verkligen inte vad jag ville , jag ville bara hem till familjen.
Bet ihop och tog mig samma och skickade till Mathias att han fick hämta barnen för jag får ta ambulansen till sjukhuset och att jag skickar mer till honom när jag vet var jag hamnar.
Ambulansen kom rätt snabbt då jag tydligen hade prio ett eftersom jag var så ung.
Väl nere i Ambulansen blev jag uppkopplade till ännu en EKG maskin så dom kunde skicka direkt till sjukhuset och ännu en gång svara på 20 frågor.Ja på så liten yta och vid mina sinnes fulla bruk så kan jag ju inte unngå att höra samtalet mellan ambulanspersonalen och sjukhuset....
"Det blir inte akuten först utan ni kommer direkt upp på avdelningen för Patienten har i sin unga ålder så akut prio...." Ja då åkte blåljusen på och snabbt hamnar jag på sjukhuset.
Ja nu var jag på sjukhuset och blir snabbt inkörd i ett enkelrum och personal bara forsar in i rummet
4 sköterskor av olika slag och hjärtläkaren är på plats och jag kopplas upp till ännu en maskin och samma frågor ställs som jag svarat på innan i ambulansen .
Har du haft detta innan? Var du stressad när det hände? mm efter det så gick allting väldigt fort då dom konstaterade att det hade pågått i över 5 timmar.
Dom ville ta ett EKG med en sond som dom förde ner i halsen för att mäta på baksidan av hjärtat samtidigt som dom mätte från bröstet.... Det gick inte så där värst bra, sonden gick precis tillräckligt långt ner i halsen för att stimulera min kräkreflex vilket gjorde att med mitt ständiga ullkande med sonden i halsen så gick det inte att mäta något , så upp drar dom en blodig sond och sätter då in akut medicin i stället.
Läkaren berättar lugnt att med denna medicinen så kommer jag känna ett tryck för bröstet och sen ska det släppa och hjärtat ska börja slå normalt igen ...mmm då kör vi!
5 mg/ml ingen aning men 5 någonting sprutar dom in i armen på mig och jag väntar....... och väntar ..... och väntar , ingenting händer och läkaren frågar om jag inte känner något? Nä säger jag inte mer än att själva hjärtklappningen känns mer tydligt i kroppen nu igen .
Läkaren vänder sig till sköterskan och säger att han får öka dosen till 10 någonting i stället .
Sagt och hjort så ligger jag där igen och väntar .... och väntar och samma fråga kommer igen men med en annan blick än tidigare.... jag svarar samma igen och läkaren vänder sig till sköterska igen och säger att vi får ge 15 någonting och nu måste det funka....... Ligger där fortfarande och väntar på trycket men det kommer inte utan strax där efter känner jag en hetta skölja genom hela kroppen och jag känner bara hur jag blir matt i hela kroppen och sjunker ihop och läkaren konstaterade snabbt att "yes! det funkade denna gången"
Där efter var det bara vila som gällde några timmar för att under bevakning se så det inte började igen och att hjärtat skulle varva mer ordentligt till normalläge...... Många tankar går genom huvudet under den tiden . Jag är bara så stolt över mina barn och min man och jag är så glad att jag har dom i mitt liv. Jag vet om att jag har ett väldigt stressigt liv och jag kan tyvärr inte göra något åt det då vi inte har möjlighet att ta hjälp av vår släkt då de bor så långt ifrån utan det är då bara att bita ihop och försöka rodda så man få så bra vardag som möjligt och att ens schema går ihop .
Jag är inte den typ av människa som gnäller och tycker synd om mig själv för att jag har så mycket att stå i för att andra ska tycka synd om mig utan man gör vad man måste helt enkelt......
Glädjebeskedet kom efter några timmar att jag fick åka hem men att jag måste ha medicinering utifall det händer igen men också vid akut behov en stående plats på hjärtintensiven så jag inte åker till akuten.
Mathias och barnen kom och hämtade mig på avdelningen en stund efter barnen egentligen skulle ha sovit, Alicia hade gjort ett fint kort under eftermiddagen då dom väntade på mer information som hon lite lågmält lämnade till mig , sen bar det hem och natta barn och dagen efter blev det skola igen för att inte missa för mycket .Riktigt jäkla otäckt var hela händelsen då jag insåg att möjligheten till att lämna min familj egentligen inte är så långt borta .... Man trillar i i rutinerna med livet och allt bara rullar på utan att man ibland hinner tänka efter .
Jag säger så här.......
Var glad över vad du har och gör det bästa av den situation du lever i och njut av vardagens små guldkorn! Du missar alldeles för mycket om du ska gå och tycka synd om dig själv för att det hade varit lättare i livet på si eller så vis. I bland blir inte livet som man tänkt sig men då är det upp till oss själv att göra det bästa av vad vi har just nu, imorgon kanske det är försent!
Oj detta blev ett långt inlägg, Hoppas du orka läsa hela.
Hoppas ni njuter av denna dagen trots regn och rusk .
Kram på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar