Att gå sönder lite i bland....

är ett uttryck som jag hör från en helt fantastisk mamma till en underbar 

liten Hedvig som skriver om orättvisor och glädje, och galenskaper och 

mycket mycket mer som inträffar i deras liv.

Jessica som hon heter skriver på ett fantastiskt sätt som får mig 

som mamma till ett barn med Down syndrom att känna igen mig

på så många sätt och önskar många gånger att jag hade skriftens gåva som hon :)

vill ni läsa om fantastiska lilla h går du hit .

Jag är med i ett arbetsmarknadspolitiskt program för Arbetsförmedligen 

och satt med en av dom andra medverkande och diskutera och pratade om 

vad vi ville göra med vårt arbetsliv.

Jag berättar då att jag vet vad jag vill göra men att jag 

bara ska ta mig dit , vilket är att bli förskolelärare för 

att senare bli specialpedagog.

Jag har viss erfarenhet av att teckna med tecken som stöd och kommer ha desto mer när jag pluggat klart eftersom min yngsta kille hemma är född med Down syndrom.

Svarat jag fick var "Usch, så tråkigt då !"  

I det ögonblicket gick jag sönder lite, Det sved verkligen

bakom ögonlocken med tårarna på väg och jag blev lite arg .

Jag svara väldigt högt och bestämt "NÄ,FAKTISKT INTE!

Nähä det är kanske bara jag som pratar utan att veta då svarade han.

Så klart så började vår kursledare dra igång igen

vilket kanske var tur annars hade det kanske blivit lite hårda ord från min sida.

Hur kan en människa som man aldrig träffat bara 

utgå och anta att det är något dåligt att ha Down syndrom??

Visst Oliver avviker från allt vad vårt samhälle anser normalt,

men vad är då normalt?? 

Alla vi som har 46 kromosomer är ju också olika så vem av alla oss på jorden är då "NORMAL"??

Visst är det jäkligt tufft med allt runt om kring som alla myndigheter  

och allt extra som man måste göra för att ha koll på följsjukdomar som kan uppkomma,

men det är ju inte han som är jobbig utan det är ju allt runt om i samhället.

Oliver är vår prins och är en underbar lite kille som charmar 

så gott som alla som träffar honom.

Hade jag kunnat välja bort hans DS så hade jag inte velat.

Jag älskar honom som den person han är och den personen hade ju inte varit desamma

utan hans DS.

Det gör så ont i mig när jag tänker på alla fördomar 

och elakheter han kommer att utsättas för för att vårt samhälle är som det är.

Jag kan som hans mamma bara försöka att hjälpa och guida honom genom livet 

bäst jag kan och med all säkerhet är detta inte heller sista 

gången jag går sönder . 

Kram till er!