Tankar....

Ja det har ju blivit en del inlägg här dom senaste dagarna.
Jag har uppdaterat lite dåligt och försöker nog kompensera lite.
Men först och främs måste jag få ventilera lite.
Det finns så mycket tankar som går runt i huvudet på en men
livet hinner i kapp en och man hinner inte riktigt ta tag i sina tankar och funderingar.

Jag läste för ett tag sen en bok som är skriven av Stina Gidlöf  med titeln Ett sådant barn.
Den är en berättelse om att bli en familj med det lilla extra  och att vara förälder till
ett barn med funktionshinder.
Jag har nog aldrig känns igen mig så mycket i någon annans upplevelser innan som när jag läste den. Rekommenderar alla att läsa den för man får som utomstående en inblick hur det kan vara.

Vi har Accepterat Oliver för den han är och hans funktionshinder
och vi lever en vardag med allt extra som behövs runt honom,det är verkligen inte lätt men man tar en dag i taget.
Mitt problem är inte HAN utan folket som är kring oss som släkt och vänner.

Jag  pratar väldigt sällan med min mamma pga att hon så gott som nästa alltid säger något som sårar djupt in i själen varje gång vi pratar, så har det visserligen varit i många år innan jag fick mina barn men då har jag kunnat ta det  men när det gäller mina barn så gör det RIKTIG ont.
För er som inte vet så låg Oliver på Neonentalen en tid efter han föddes för han var väldigt sjuk,
där ligger ju vanligtvis mest prematurbarn och jag fick kontakt med en mamma som jag fortfarande i dag pratar med i bland.vilket jag tycker är trevligt .
några exempel då : Mamma ringer och jag berättar då för henne att jag nyss pratat med denna mamma
för dom precis fått komma hem från sjukhuset när min mamma bara säger"Jaha hon har också ett sånt barn?!
Jag fick tunghäfta , jag visste inte vad jag skulle säga.

Vi var nere i skåne vid påsk och hälsade på, vi sitter i köket och pratar när vi kom in på något så jag tog upp ordet down syndrom och min mamma avbryter mig mitt i meningen för att helt plötsligt prata om något helt annat. även denna gången blev jag ställd och sa inget för hon är ju ändå Oliver mormor men det börjar kännas som en dålig ursäkt från min sida nu .... varför ska jag utsätta min son för människor som inte kan acceptera honom med hans funktionsnedsättning?

Sen finns det folk som säger att han kommer att bli behandlad precis som sin syster,
men samtidigt så sägs det på ett sånt sätt som att man ska "glömma" att han har DS.
Det känns inte rätt för mig för även om han klart ska bli uppfostrad som sin syster och inte särbehandlas så måste måste han ju ändå bli behandlad efter sina förutsättningar precis som alla barn. eller?

Det finns såå många ord  som sårat djupt redan och Oliver är precis fyllda 1 år, jag vet att det kommer mer men då känns det som det börjar bli dags att börja sålla lite vilka människor jag vill ha
runt mig och framförallt sunt mina barn.

Detta är bara en del av allt som går runt i mitt huvud.
Nä det slutar egentligen inte här utan det finns mycket mer men det får vi ta en annan dag
Natti natti!